En mors visdom
Jag sprang in till henne med mitt blödande finger och mina tårfyllda kinder. Hon kollade på mig och tog fram ett plåster med nalle puh motiv ur medicinskåpet. Hon blåste ömt på det lilla såret och lät plåstret ta sin plats runt mitt finger. Sedan log hon mot mig och torkade varsamt bort de tårar som enbart rann för den lilla gnutta blod jag nyss sett. En kram senare sprang jag ut genom dörren till den sandlåda jag nyss lekt i och lika glad som innan skadan tog jag fram min hink och min spade.
Idag blåser hon inte längre på mina sår och plåstren i medicinskåpen är bruna och har inte något motiv. Men med samma varsamhet torkar hon mina tårar än idag och hennes leenden och kramar kommer alltid att göra mig glad igen.
Hon säger att det alltid kommer vara som en berg och dalbana men att man efter ett tag lär sig vart man ska sitta för att få bästa magkänslan och det härligaste pirret. Hon säger att det alltid kommer att pendla mellan himmel och helvete och att man ständigt får hitta nya vägar för att stå ut.
Hon säger att det kallas för livet.
Idag blåser hon inte längre på mina sår och plåstren i medicinskåpen är bruna och har inte något motiv. Men med samma varsamhet torkar hon mina tårar än idag och hennes leenden och kramar kommer alltid att göra mig glad igen.
Hon säger att det alltid kommer vara som en berg och dalbana men att man efter ett tag lär sig vart man ska sitta för att få bästa magkänslan och det härligaste pirret. Hon säger att det alltid kommer att pendla mellan himmel och helvete och att man ständigt får hitta nya vägar för att stå ut.
Hon säger att det kallas för livet.
Kommentarer
Trackback
